Jag har haft så himla mycket att tänka på de sista veckorna så jag har knappt ork till mycket annat. Tankeverksamheten är psykiskt krävande och egentligen det enda jag kan fokusera på...

Gastric Bypass operation om en dryg vecka och det innebär mycket tankar och funderingar, rädslor och förtjusning på samma gång!

Jag överväger på fullaste allvar om jag ska lämna min sambo eller inte. Vi har nite haft det bra på ett tag och det känns som att det bara blir värre och värre snarare än tvärtom. Det är mycket att ta i beaktning och det har fört med sig många tårar och känslosvall utan dess like. Det är extremt energikrävande...
Fortsättning får följa helt enkelt för det är inget beslut man tar över en natt...

Bloggande kommer liksom lite i skymundan fast jag egentligen har mer än någonsin att blogga om! Uppdateringar kommer, men det får komma efterhand.

Min sambo ska åka och hälsa på sin mamma i Malmö, 20 mil bort, denna helgen, och han ska ta vår dotter med sig, så hon får hälsa på farmor lite hon också...
Jag har aldrig varit ifrån henne mer än några timmar som max innan (vi har nästan aldrig möjlighet att få barnvakt tyvärr eftersom vi bor långt bort från alla släktingar), och just nu känns det jättejobbigt verkligen. Jag vill inte vara utan min bebis så länge...

Några timmars barnfritt är bara skönt, men längre än så och jag börjar sakna mina små troll något otroligt mycket verkligen. Jag får sådan jäkla seperationsångerst så det är löjligt. Likadant de få gånger sambon har åkt iväg med vår son innan, jag tycker det är hemskt, jag saknar dem så mycket... Mina barn är mitt allt!
Jag skulle aldrig klara av att lämna mina barn för länge, hur påfrestande det än kan vara ibland när man ska göra något och har två barn i hasorna (för det är minst sagt jobbigt ibland), så är det fortfarande bättre än att vara utan dem helt och hållet mer än några timmar åt gången.

Jag och sonen ska få besök av min mamma i helgen och mysa bara vi. Vi kommer garanterat ha det bra, men jag kommer ändå sakna min lilla gaphals (min dotter skulle lätt kunna vinna OS-medalj i skrik) obeskrivligt mycket!

De har inte ens åkt än, och jag saknar henne redan!

Var på lasarettet tidigt idag för min ombokade gastroskopi som jag egentligen skulle gjort i måndags. Den blev ju inte av för de inte hann med mig... Förseningar och brist på personal.
Nåväl, hade en ny tid i dag i alla fall. Var coollugn igår kväll, och likaså idag. Skulle ju bara ta ett par minuter tydligen om man inte fick lugnande, och det tänkte jag ju inte ta. Ganska självsäker liksom.

Obehaget började komma när sköterskan satte på syrgasen via en slang med två piggar in i näsan. Jag klarar inte av att ha något som blockerar näsan! Jag missbrukar nässpray något fruktansvärt av just denna anledning, minsta lilla blockering och det känns som att jag inte får någon luft.

En tjock slang ner i strupen på det och paniken var ett faktum!!

Känslan av att kvävas och klökas oupphörligt. Helt utlämnad. Det var helt ärligt det absolut värsta jag nog någonsin varit med om! Utan att överdriva. Jag kan inte komma på någonting just nu som jag tyckt varit otäckare, inte ens spindlar eller rotfyllningar som normalt är det absolut värsta jag kan tänka mig!!

Han hade tydligen fått ner slangen i halsen på mig, men jag började skaka och andades inte (kändes som jag inte kunde som sagt) så han var tvungen att avsluta. Han sa att jag inte skulle känna mig dum för det är inte första gången detta händer, och garanterat långt ifrån sista.
Det fick mig dock inte alls att känna mig bättre. Jag blir så arg på mig själv samtidigt som jag verkligen vet att det aldrig hade gått. Hur kass får man vara liksom!?

Fan också!!

De skulle prata med Dr. A om hur vi skulle fortskrida, men han sa ju på mötet jag var på att detta var en obligatorisk del av förundersökningen, så jag vet inte. De pratade om att eventuellt boka in ett ett längre pass så jag kunde få lugnande intravenöst innan... Ska jag dock vara ärlig så ser jag inte hur jag någonsin skulle kunna lyckas lida mig igenom det där vaken, lugnande eller ej! Narkos tack!!

Nåja, antar att jag får veta snart. Misstänker att de hör av sig ganska snart i alla fall med tanke på att det är lite tidspress.

Fan också!!

Idag har jag haft en riktigt bra förmiddag verkligen! Visst är det härligt när man känner att det nästan sprudlar i kroppen för att man känner att det är riktigt bra dag?! Kan iofs ha lite att göra med att jag druckit mer än dubbelt så mycket kaffe som jag brukar, men i alla fall... ;-)

Imorse när jag lämnade barnen på dagis så frågade en av mammorna om jag ville följa med hennen hem på kaffe! Bara så där. Jag har pratat med henne innan lite smått, men inte mycket än så egentligen, så jag blev väldigt förvånad, men lika glad.
Vi körde hem till henne och drack kaffe och hon bjöd på frukost (jo, jag åt en macka, men jag kände att jag inte ville öppna en ny bekantskap med "jag ska opereras för jag är fet"). Riktigt trevligt verkligen!
Hon har också två barn, varav den ena flickan går som samma avdelningen som min flicka och är 2,5 och en flicka som är ett halvår gammal lite drygt. Mamman är lika gammal som jag och från Rumänien från början, vilket kan ha att göra med att hon är så öppen och social, i alla fall jämfört med den generella svensken. Jag skulle nog aldrig "vågat" bjuda hem någon så där bara, men jag är väldigt glad att hon gjorde det. Varför kan inte vi svenskar vara mer öppna? Att det ska vara så svårt? Nåja...
Mycket trevligt i alla fall!

Därifrån åkte jag direkt och träffade min nya jobbcoach för första gången, och det kändes som ett givande möte. En lite äldre man med mycket erfarenhet, vilket kändes ganska tryggt. Vi pratade om vad jag hade för förutsättningar inom jobbmarknaden och vad jag kunde tänka mig för eventuella jobb/vidareutbildningar (jag är utbildad gymnasielärare i engelska och historia). Han skulle gå igenom mitt CV, och se om där var något jag kunde tjäna på att modifiera. Han skulle även spåna runt lite vad det kunde finnas för jobb som jag kunde söka (utanför platsbanken).
Han sa att han i alla fall tyckte att jag var öppen, lätt att prata med och väldigt social och att det var en stor fördel. Han tyckte även att jag hade en vlädigt trevlig röst så jag kanske hade kunnat passa för exempelvis ett kundtjänstjobb. Jag sa att just nu kan jag tänka mig att göra vad som helst, bara jag har ett jobb så länge. Sen kan man ju alltid söka under tiden ändå om man vill ha ett annat.
Så det kändes bra som sagt, hoppas nu bara att det kan leda till att jag faktiskt får ett jobb också för jag behöver verkligen pengarna.

Riktigt bra start på dagen som sagt. Kände mig till och med extra peppad att gå en dubbelt så långt runda med hundarna än jag brukar när jag kom hem (vilket var extra bra med tanke på den där frukostmackan).

I eftermiddag sen är det barnsång/lek med en vän och hennes barn, så det ser jag också fram emot. Bra att hålla sig sysselsatt så jag slipper tänka så mycket på mat, eller rättare sagt bristen på den, då jag oftast äter som mest när jag är just uttråkad.

Det ser ut att bli/är en riktigt bra dag!

Idag har varit, och är fortfarande en riktig slappedag! Det är dock med vilja jag mer eller mindre inte gjort mycket mer än suttit vid datorn eller framför tvn medan barnen var sina fem timmar på dagis.

Denna veckan har verkligen varit fullspäckad av en massa måsten och kommer vara så de kommande dagarna också. Idag var den enda dagen på hela veckan som kalendern var alldels tom, så jag har passat på att ta det så lugnt jag bara kunnat!

 

Sen var det ju den där dryckesdieten jag började med igår...Måste gå ner ca 6 kg innan min operation, detta för att min lever ska krympa i storlek och de lättare ska komma åt i magen med titthålsinstrumenten. De vill att man gör detta med hjälp av Modifast...

 

(jag hade ingen is färdig så en av ungarnas isglassar fick agera is så länge, om ni undrar)

 

Vad ska jag säga? Det har gått ganska bra hittills, fast bara ganska. Det är svårare än man kanske kan tro...

Till lunch igår åt jag faktiskt lite soppa jag hade i en matbruk i kylen, men resten av dagen var det flytande modifast och vatten, massor med vatten.

Har bara provat två av dryckerna ännu, hallon och banan, och de var båda goda faktiskt, helst med massor av is i. Lite smoothiekänsla liksom... Fast bara lite, det är ju inte riktigt samma sak ändå. De är dock mjölkbaserade och jag gillar verkligen inte mjölk, så den där fullkomligt supervidriga eftersmaken man får av mjölk får man ju även av Modifasten. Ni vet, när det känns som att hela halsen liksom ska klibba ihop. Blä!

Har provat sköja med vatten och borstat tänderna efteråt varje gång, men det hjälper inte tyvärr utan klibbsmaken blir kvar i halsen ändå. Måste ta och inhandla några sockerfria tuggummin!! Det måste ju bara hjälpa??

 

Idag har det varit jobbigare med "maten"... Jag är bara en dag in och jag är redan lite trött på två saker...

1. Allt är sött. Alla modifastprodukterna är söta... När man är sockerfantast som jag kanske man skulle kunna tro att detta var något positivt, men det är det inte. Det blir sliskigt istället, och jag vill ha något annat, vad som helst, vilken smak som helst i munnen. Bara inte enbart sött.
2. Formen eller konsistensen eller vad man ska säga... Det är ganska fruktansvärt tröttsamt att dricka allt! Jag vill tugga! Och jag som bara får äta soppor sen i ett par veckor när väl operationen är utförd... Yikes! Nåja, jag kan åtminstone variera smaken på sopporna på ett annat sätt, så det ska väl gå bra.

 

 

GAH, vilken lättand! Som jag gått och oroat mig över att jag kanske skulle bli nekad. Det var väl onödigt att oroa sig över liksom!?! Nåja...

 

Dr. A informerade mig om att jag kunde räkna med operation inom tre månader,vilket jag tyckte lät väldigt bra. Speciellt med tanke på att Växjö ibland kan ha bland de längsta tiderna i vårt avlånga land.

 

Jag skickades iväg för provtagning. Kollade järndepåerna i mitt blod och gjort ett EKG.

 

Knappt innanför dörren hemma ringer en sköterska från kirurgin och vill meddela att de precis fått in ett återbud, så om jag är intresserad så kan hon boka in mig för operation redan om knappa fyra veckor! Jag trodde jag skulle tappa hakan!!! Så snabbt!! Jo, så snabbt!

Så nu kommer allt behöva gå i 190 de kommande veckorna:

• Gastroskopi
• Förberedande egenhändig viktminskning
• Inskrivningssamtal
• Operation