Imorse...
Nä, förlåt, jag får nog börja om...

I förmiddags vaknade jag 11:30 i ett tyst och tomt hus. Bara jag och hundarna hemma.
Sambon tog barnen till dagis imorse innan han åkte till jobbet, och han ska hämta dem när han kommer hem från jobbet.

Snacka om vardagslyx!!
Jag kan inte ens minnas när jag hade en dag helt för mig själv på detta viset, speciellt inte en som innebar att jag ovanpå allt kunde ta sovmorgon liksom!
Nu kan jag ju iofs inte göra så mycket, men ändå. Sitta i lugn och ro! Ingen som skriker, tjatar på en, springer runt, ingen tv igång... Ingenting, mer än lugn!
Att jag sen fortfarande rör mig som ett kylskåp mer eller mindre spelar ju liksom ingen roll mitt i allt lugnet.

Det gäller att passa på att njuta verkligen, för i eftermiddag kommer min mamma, min bror och min brorson hit. Brorsan och lillkillen ska bara skjutsa hit mamma och hälsa på en sväng, men mamma ska stanna veckan ut. Det innebär att lugnet är slut sen för mamma är ungefär lika högljudd som mina barn. ;-)

Jag är ju fortfarande sjukskriven en och en halv vecka till och får absolut inte lyfta något (väldigt svårt att vara själv med två små barn då, speciellt det extremt klängiga och mammiga minsta barnet), så mamma kommer hit för att hjälpa mig nu när sambon (som var hemma förra veckan) börjat jobba idag igen.

Så, nu tänker jag återgå till tyst njutning några timmar till innan stormen tar vid igen!

 

För många år sedan, närmare bestämt ca 9-10 år sen eller så, när jag bodde på Campus och fortfarande pluggade på Universitetet och bodde själv i min lilla etta, brukade jag och min nyfunna bästa kompis spendera dagarna inne i stan och shoppa. Oftast stannade vi längst, och spenderade mest pengar, inne på Gina Tricot. Under en av dessa shoppingturer sprang jag på ett vitt linne utan axelband. Jag blev fullkomligt kär och köpte det.

Jag har alldeles för stora bröst för att kunna ha axelbandslösa kläder över huvud taget och magen var för stor för att få plats i det figurnära linnet. Kärleken till linnet överkom ändå och jag tänkte att någon gång i en avlägsen framtid kanske jag kan ha det... Det hänger fortfarande på en galge i en av mina garderober och det är fortfarande lika oanvänt som det var i butiken när jag köpte det. Fortfarande tycker jag dessutom att det är lika fint trots att det har nästan 10 år på nacken.

 

 

Vet ni vad? Den där avlägnsa framtiden? Den är kanske här snart...! 10 år senare, men bättre sent än aldrig, eller hur?

Mitt mål är att komma i det där linnet, och att det ska sitta snyggt!

Jag har haft så himla mycket att tänka på de sista veckorna så jag har knappt ork till mycket annat. Tankeverksamheten är psykiskt krävande och egentligen det enda jag kan fokusera på...

Gastric Bypass operation om en dryg vecka och det innebär mycket tankar och funderingar, rädslor och förtjusning på samma gång!

Jag överväger på fullaste allvar om jag ska lämna min sambo eller inte. Vi har nite haft det bra på ett tag och det känns som att det bara blir värre och värre snarare än tvärtom. Det är mycket att ta i beaktning och det har fört med sig många tårar och känslosvall utan dess like. Det är extremt energikrävande...
Fortsättning får följa helt enkelt för det är inget beslut man tar över en natt...

Bloggande kommer liksom lite i skymundan fast jag egentligen har mer än någonsin att blogga om! Uppdateringar kommer, men det får komma efterhand.

Min sambo ska åka och hälsa på sin mamma i Malmö, 20 mil bort, denna helgen, och han ska ta vår dotter med sig, så hon får hälsa på farmor lite hon också...
Jag har aldrig varit ifrån henne mer än några timmar som max innan (vi har nästan aldrig möjlighet att få barnvakt tyvärr eftersom vi bor långt bort från alla släktingar), och just nu känns det jättejobbigt verkligen. Jag vill inte vara utan min bebis så länge...

Några timmars barnfritt är bara skönt, men längre än så och jag börjar sakna mina små troll något otroligt mycket verkligen. Jag får sådan jäkla seperationsångerst så det är löjligt. Likadant de få gånger sambon har åkt iväg med vår son innan, jag tycker det är hemskt, jag saknar dem så mycket... Mina barn är mitt allt!
Jag skulle aldrig klara av att lämna mina barn för länge, hur påfrestande det än kan vara ibland när man ska göra något och har två barn i hasorna (för det är minst sagt jobbigt ibland), så är det fortfarande bättre än att vara utan dem helt och hållet mer än några timmar åt gången.

Jag och sonen ska få besök av min mamma i helgen och mysa bara vi. Vi kommer garanterat ha det bra, men jag kommer ändå sakna min lilla gaphals (min dotter skulle lätt kunna vinna OS-medalj i skrik) obeskrivligt mycket!

De har inte ens åkt än, och jag saknar henne redan!

Idag har jag haft en riktigt bra förmiddag verkligen! Visst är det härligt när man känner att det nästan sprudlar i kroppen för att man känner att det är riktigt bra dag?! Kan iofs ha lite att göra med att jag druckit mer än dubbelt så mycket kaffe som jag brukar, men i alla fall... ;-)

Imorse när jag lämnade barnen på dagis så frågade en av mammorna om jag ville följa med hennen hem på kaffe! Bara så där. Jag har pratat med henne innan lite smått, men inte mycket än så egentligen, så jag blev väldigt förvånad, men lika glad.
Vi körde hem till henne och drack kaffe och hon bjöd på frukost (jo, jag åt en macka, men jag kände att jag inte ville öppna en ny bekantskap med "jag ska opereras för jag är fet"). Riktigt trevligt verkligen!
Hon har också två barn, varav den ena flickan går som samma avdelningen som min flicka och är 2,5 och en flicka som är ett halvår gammal lite drygt. Mamman är lika gammal som jag och från Rumänien från början, vilket kan ha att göra med att hon är så öppen och social, i alla fall jämfört med den generella svensken. Jag skulle nog aldrig "vågat" bjuda hem någon så där bara, men jag är väldigt glad att hon gjorde det. Varför kan inte vi svenskar vara mer öppna? Att det ska vara så svårt? Nåja...
Mycket trevligt i alla fall!

Därifrån åkte jag direkt och träffade min nya jobbcoach för första gången, och det kändes som ett givande möte. En lite äldre man med mycket erfarenhet, vilket kändes ganska tryggt. Vi pratade om vad jag hade för förutsättningar inom jobbmarknaden och vad jag kunde tänka mig för eventuella jobb/vidareutbildningar (jag är utbildad gymnasielärare i engelska och historia). Han skulle gå igenom mitt CV, och se om där var något jag kunde tjäna på att modifiera. Han skulle även spåna runt lite vad det kunde finnas för jobb som jag kunde söka (utanför platsbanken).
Han sa att han i alla fall tyckte att jag var öppen, lätt att prata med och väldigt social och att det var en stor fördel. Han tyckte även att jag hade en vlädigt trevlig röst så jag kanske hade kunnat passa för exempelvis ett kundtjänstjobb. Jag sa att just nu kan jag tänka mig att göra vad som helst, bara jag har ett jobb så länge. Sen kan man ju alltid söka under tiden ändå om man vill ha ett annat.
Så det kändes bra som sagt, hoppas nu bara att det kan leda till att jag faktiskt får ett jobb också för jag behöver verkligen pengarna.

Riktigt bra start på dagen som sagt. Kände mig till och med extra peppad att gå en dubbelt så långt runda med hundarna än jag brukar när jag kom hem (vilket var extra bra med tanke på den där frukostmackan).

I eftermiddag sen är det barnsång/lek med en vän och hennes barn, så det ser jag också fram emot. Bra att hålla sig sysselsatt så jag slipper tänka så mycket på mat, eller rättare sagt bristen på den, då jag oftast äter som mest när jag är just uttråkad.

Det ser ut att bli/är en riktigt bra dag!