Idag var jag inne i stan för jag ändå skulle ta bort mina stygn (clips/agraffer) och jag kände mig ganska pigg så jag tänkte att jag svänger inom Samarkand när jag ändå var där.
Jag skulle inte varit så kaxig, för jag orkade med två butiker innan orken försvann ur mig på en gång och jag var tvungen att åka igen. Jag hann dock få med mig lite hem.

På KappAhl var det halva reapriset för medlemmar (vilket jag är), och där hittade jag en body och ett par byxor till lillan för sammanlagt 60:-, kan ju knappast bli bättre pris än så!! Jag älskar rea!!

 

Nu är jag lite sen med uppdateringen här, men i tisdags var det en vecka sen min operation, och på onsdagsmorgonen efter vägde de mig på sjukhuset innan de skickade hem mig.

Igår morse när jag ställde mig på vågen visade den passande nog exakt -10 kg!

 

Jag gick ner fem kilo innan operationen och har nu under veckan efter gått ner ytterligare 5 kg, och de första 10 kilona är numera med andra ord offciellt borta. Borta för alltid, och det känns obeskrivligt. Kan inte riktigt fatta att det ska bort mer...
Nu är ju iofs 10 kg inte "mycket" om man sätter det i relation till hur mycket jag faktiskt väger i det stora hela, men det är stort för mig i alla fall.

Om jag nu bara kunde låta bli vågen också...
Har blivit mer vågtokig än någonsin förr och väger mig gärna dagligen, både morgon och kväll. Så där kan jag givetvis inte hålla på.
Tänkte att jag kunde ha just onsdagar som vägdagar eftersom det då är en slags veckormarkering. Bara att hoppas att jag kan hålla mig från vågen resterande sex dagar i veckan...

Imorse...
Nä, förlåt, jag får nog börja om...

I förmiddags vaknade jag 11:30 i ett tyst och tomt hus. Bara jag och hundarna hemma.
Sambon tog barnen till dagis imorse innan han åkte till jobbet, och han ska hämta dem när han kommer hem från jobbet.

Snacka om vardagslyx!!
Jag kan inte ens minnas när jag hade en dag helt för mig själv på detta viset, speciellt inte en som innebar att jag ovanpå allt kunde ta sovmorgon liksom!
Nu kan jag ju iofs inte göra så mycket, men ändå. Sitta i lugn och ro! Ingen som skriker, tjatar på en, springer runt, ingen tv igång... Ingenting, mer än lugn!
Att jag sen fortfarande rör mig som ett kylskåp mer eller mindre spelar ju liksom ingen roll mitt i allt lugnet.

Det gäller att passa på att njuta verkligen, för i eftermiddag kommer min mamma, min bror och min brorson hit. Brorsan och lillkillen ska bara skjutsa hit mamma och hälsa på en sväng, men mamma ska stanna veckan ut. Det innebär att lugnet är slut sen för mamma är ungefär lika högljudd som mina barn. ;-)

Jag är ju fortfarande sjukskriven en och en halv vecka till och får absolut inte lyfta något (väldigt svårt att vara själv med två små barn då, speciellt det extremt klängiga och mammiga minsta barnet), så mamma kommer hit för att hjälpa mig nu när sambon (som var hemma förra veckan) börjat jobba idag igen.

Så, nu tänker jag återgå till tyst njutning några timmar till innan stormen tar vid igen!

 

Just nu sitter jag här och äter lunch, och det tar sin lilla tid kan jag säga. Rekomendationerna är att varje måltid ska ta ca 15-20 minuter, men mina tar just nu närmare en timme oftast. Med andra ord skulle jag ju absolut kunna äta lite snabbare än vad jag gör, men nu så här i början är jag så otroligt rädd för att det ska göra ont (speciellt nu innan jag verkligen vet att allt läkt), så jag äter extra sakta. Ingen som lider av det även om det är lite drygt.

 

Dagens lunch är min egenlagade Gulaschsoppa som jag lagade och frös in innan operationen. Den är riktigt god om jag får säga det själv! Nu är ju min nermixad och dessutom silad så jag har ingen trevlig bild på den färdiga soppan att visa er, men delar gärna med mig av mitt recept i alla fall!

 

Inatt blev det inte många timmars sömn vill jag lova, jag mådde inte alls bra.
Redan igår kväll kände jag att jag började bli lite yr när jag satt vid datorn, men det försvann till störst del efter jag fick i mig lite blåbärssoppa och till slut gick jag i alla fall och lade mig i sängen.

Hade jättesvårt att somna då jag bara låg och funderade över vad som kunde vara fel? Mycket tankar i huvudet då jag är livrädd, fullkomligt livrädd, för att råka ut för någon komplikation efter operationen. Dr. Asim sa nämligen på informationsmötet för någon månad sen att de (väldigt, väldigt få) som dött av en sådan här operation inte gör det av själva operationen, utan i så fall av eventuella komplikationer som kan komma av den.

Nåväl, somnade till slut i alla fall, men bara för att vaknar typ två timmar senare igen av samma yrsel och av det dessutom började sticka i fingrarna.
En sväng på Google senare tolkade jag det som vätskebrist. Skitläskigt, och sen varken kunde eller vågade jag somna om. Jag satt i sängen och smuttade på en vattenflaska och kollade på gamla Grey's Anatomy-avsnitt på You Tubue i iPhonen tills min son vaknade vid halv sju-tiden.
Vid det laget mådde jag bättre, stickningarna hade slutat och jag var inte yr längre. Idag mår jag också bättre, förutom att jag är helt energilös - föga förvånande.

Har försökt gå och sippa på min vattenflaska hela dagen för att undvika att samma sak händer igen. Det är dock inte alls lätt ska jag säga att få i sig allt vatten. Egentligen ska man ha i sig 2 liter vatten om dagen, men det är inte så lätt när man inte är törstig och man bara kan ta teskedsklunkar åt gången. Det smakar bara blä till slut.

Vätskan är helt klart den största utmaningen hittills!

Hej, hallå där ute. Jo, jag lever.

Tänkte ni kanske vill höra lite om hur det gått för mig?

 

Befann mig på sjukhuset tidigt i tisdags morse efter en bussresa in och fick på mig de supersexiga stödstrumporna tillsammans med den obligatoriska sjukhusrocken.

Sen rullades jag iväg till operation. Jag var ju livrädd att jag skulle bryta ihop innan, få ett nervöst sammanbrott liksom, men det gjorde jag inte, inte alls. Till och med narkosläkaren inne i operationssalen sa att jag var ovanligt lugn mot de flesta människorna han stöter på på britsen.

 

Operationen gick tydligen bra och hade tagit ca två timmar. När jag dock väl klarnade till tillräckligt för att sjäv bli medveten om klockan hade det gått ett par timmar till och jag var på uppvaket. Jag minns att jag kollade på klockan som visade ca 12:30. Var ganska groggy och slumrade mest hela tiden lång tid efter det, men jag mådde bra i alla fall. Kunde dock inte kissa trots att blåsan tydligen var sprängfylld efter allt dropp så de fick tappa mig. Efter det gick det dock bra att kissa själv (intressant va?).

 

Det där med att man var tvungen att röra sig minst en gång vartannan timme gällde inte mig för jag kände att jag ville inte ligga ner, så de behövde inte tvinga upp mig. Jag ville själv hellre sitta upp för det var så obekvämt att ligga. Så jag fick in en fotölj och en tv och sen satt jag där resten av dagen.
Började må illa vid ett tillfälle men fick snabbt medicin mot det, och det försvann, och i övrigt var det inga konstigheter.
När läkaren gick ronden på kvällen så skickade han upp mig till avdelnigen istället för jag var så pigg.

Natten var lite småjobbig...
1. Jag delade rum med fyra äldre tanter och den ena snarknade så väggarna skakade. En annan tant var superdement och sprang och strök runt alla andra sänga och pratade med katter och gubbar som hon såg i sitt inre. Hon kunde inte låta bli sitt dropp så personalen sprang där inne en gång vart femte minut (utan överdrift) för droppmaskinen bara pep hela tiden. Hon slet till slut upp droppet själv så det var blod typ överallt, och då flyttade till slut personalen henne (hon kom dock tillbaka in på morgonen).
2. Jag sover aldrig på rygg, utan alltid på magen, vilket ju nu inte var något alternativ. Ryggeläge it was, och jag var så himla obekväm. En venkateter i varje hand dessutom som var kopplade till dropp och smärtlindrande gjorde att rörelsemöjligheterna var ganska begränsade om man säger så. Nåja, morgonen efter slapp jag dem i alla fall.

 

Trots sömnbristen så kände jag mig dock väldigt pigg och mådde bra. Öm och stel i kroppen, men inget ont alls! Jag hade förväntat mig smärta, men nej, jag har sluppit den helt och hållet! Sååååå oändligt tacksam!

På morgonen fick jag in min första måltid på nästan 48 timmar, två deciliter filmjölk.

 

 

Det var så där gott... Jag brukar gilla filmjölk, men just denna sorten var verkligen inte god så jag lämnade lite, men blev alldeles lagom mätt ändå.

Resten av förmiddagen tog jag mest igen lite sömn för det var helt enkelt lugnare och jag hade dessutom blivit av med sladdarna från venkatetrarna så jag kunde dessutom vara liiiite bekvämare.

Läkaren gick rond, och sa att alla mina värden såg jättebra ut (de tog blod titt som tätt och även tempen och blodtrycket) så han tyckte att jag kunde åka hem senare på eftermiddagen.

Venkatetrarna togs bort, dietisten kom in och pratade mat med mig. Läkaren kom med en medicin/vitamin lista och instruktioner om när jag skulle ta bort clipsen från såren på magen och en sköterska fixade med färdtjänst till mig (hade ju ingen som kunde hämta mig eftersom jag är den enda i vår lilla familj som har körkort och bussen kunde jag inte ta för det tar ca en halvtimme att gå från busshållplatsen och hem, och det är i oopererat tillstånd så).

Jag fick in lunch, varm soppa och blåbärssoppa till efterätt! Sååååå gott!!

 

 

Den första riktiga maten på väldigt, välsigt länge liksom, och det kunde nog inte varit godare!! Att det sen dessutom var just blåbärssoppa var ju bara en extra stjärna i kanten liksom då blåbär är det absolut bästa jag vet! Riktigt gott som sagt, och mättande! Jag fick pausa en stund mellan soppan och blåbärssoppan. Klädde på mig och packade ihop mina saker där emellan.

Nu är jag alltså hemma, och har varit sen i onsdags eftermiddag.
Sen jag kom hem har jag mest sovit och ätit, sovit och ätit... Som en liten bebis. Jag har varit riktigt trött, och är det fortfarande, men jag mår bra i övrigt! Fortfarande öm och stel, men ingen smärta... Och ingen hunger!!
Igår mådde jag lite illa efter ett par av måltiderna, men det blev bättre sen på kvällen, så jag hoppas att det bara var en tillfällighet och övergående... Får se hur det blir idag, tänkte strax äta lite lunch.

Så nu glider jag runt här hemma i snigeltempo och tar det jättelugnt. Har ju fem nya små hål i kroppen som gör att det inte går i många knop. Äter, sover, tar mina mediciner och sen äter och sover lite till. Har börjat kunna ligga lite halvt på sidan nu när jag sover så nu känns det mycket bekvämare och jag sover bättre.

Det blir nog bra det här till slut.

Pratade med avdelningen nu ikväll och fick en tid av dem.

Jag ska vara där redan 6:45 imorgon bitti och själva operationen går av stapeln klockan 7:30! Så jag fick som jag önskade, jag slipper verkligen att vänta!

Får ta bussen dit redan vid 6, vilket innebär att jag måste gå hemifrån redan 05:30... Innan dess ska jag desinfektionsduscha enligt konstens alla regler... Suck och stön; är det ens lönt att jag går och lägger mig?!?
Å andra sidan lär jag garanterat inte kunna sova ändå...

Har nog aldrig önskat att min sambo också hade körkort så mycket som jag gör just nu... Jag kan ju inte gärna köra mig själv dit med tanke på att jag måste få hem bilen sen igen också. Jag lär inte kunna köra hem i alla fall, så det får bli bussen för säkerhets skull...

Om jag är nervös? Ja!
Dock lugnare än jag trodde jag skulle vara, i alla fall ännu så länge. Tvivlar dock på att det håller i sig...

Nåja, det blir nog bra. Det måste bli bra!

För många år sedan, närmare bestämt ca 9-10 år sen eller så, när jag bodde på Campus och fortfarande pluggade på Universitetet och bodde själv i min lilla etta, brukade jag och min nyfunna bästa kompis spendera dagarna inne i stan och shoppa. Oftast stannade vi längst, och spenderade mest pengar, inne på Gina Tricot. Under en av dessa shoppingturer sprang jag på ett vitt linne utan axelband. Jag blev fullkomligt kär och köpte det.

Jag har alldeles för stora bröst för att kunna ha axelbandslösa kläder över huvud taget och magen var för stor för att få plats i det figurnära linnet. Kärleken till linnet överkom ändå och jag tänkte att någon gång i en avlägsen framtid kanske jag kan ha det... Det hänger fortfarande på en galge i en av mina garderober och det är fortfarande lika oanvänt som det var i butiken när jag köpte det. Fortfarande tycker jag dessutom att det är lika fint trots att det har nästan 10 år på nacken.

 

 

Vet ni vad? Den där avlägnsa framtiden? Den är kanske här snart...! 10 år senare, men bättre sent än aldrig, eller hur?

Mitt mål är att komma i det där linnet, och att det ska sitta snyggt!

Oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj vad tiden flugit förbi snabbt!

 

Kan ni fatta att det bara är en dag kvar till mitt operationsdatum? Det kan inte jag!
Jag börjar bli mer och mer nervös nu, givetvis precis som förväntat... Hoppas mest just nu bara att jag inte är en vrak när de väl ska rulla in mig i operationssalen. Skaka okontrollerat eller något dylikt... Aja, inget jag kan göra åt det just nu ändå, men det maler i huvudet på mig ska ni veta!

Nåja...

I onsdags var jag i alla fall på sjukhuset på inskrivningsbesök.
Jag började med att lämna 4-5 rör blod på kemlab och sen var det vidare till inskrivningsmottagningen.

Jag fick träffa en sjukgymnast som pratade med mig om andning efter operationen och vikten av rörelse så fort som möjligt. Jag fick prova ut ett litet munstycke med motstånd i som jag skulle andas ut i ca 10 gånger/timme de närmsta dagarna efter operationen (lungorna sjunker tydligen ihop ganska mycket under op).
Jag fick träffa narkosläkaren som kollade mig i halsen och sa att det såg perfekt ut. Han pratade lite om hur narkosen skulle gå till och lite om smärta efteråt.
Jag träffade en avdelningssköterska från avdelning 34 där jag tydligen kommer få ligga sen. Hon kollade min sjukdomshistoria, skrev inskrivningspapperna, vägde mig, gick igenom smärtlindring efter op. Hon skickade även med mig tvättsvampar hem som jag ska duscha med imorgon kväll och på tisdag morgon (för att det ska vara så sterilt som möjligt), och sen fick jag en blodförtunnande spruta med mig hem som jag ska ta imorgon kväll. Hon sa att jag kunde komma in så de gav mig sprutan om jag inte ville göra det själv, men jag har ju minst sagt ganska bra erfarenhet av att injicera mig själv (jag har fått ge mig själv hormonsprutor i flera år för att kunna bli gravid eftersom jag har PCO + att jag haft graviditetsdiabetes under båda mina graviditeter och gett mig själv insulininjektioner) så nej tack.

Sist fick jag prata med en kirurg... Hon kollade mitt blodtryck (ok), mina lugnor (ok) och mitt hjärta (ok) och sen pratade hon mest. Ska jag vara ärlig så var jag så trött i huvudet vid det laget så jag minns inte så noga vad det var hon pratade om... Hon gick i alla fall igenom provsvaren från blodet jag lämnade några timmar tidigare. Alla proverna såg bra ut utom ett. Ett av leverproverna...
Tydligen har jag fettlever som ett resultat av min övervikt, och jag blev informerad om att de hade rekomenderat den här operationen om det nu inte varit så att jag själv begärt den... Det medför nämligen ökad risk för levercancer och skrumplever.
Jaha... Nåja, nu ska jag ju göra den så det kan ju inte behöva medföra några problem då eftersom viktnedgång är det enda botemedlet mot fettlever.

Ja, de vägde ju mig då också som sagt och skrev ner en inskrivningsvikt... Jag hade gått ner så mycket de sa jag skulle, exakt fem kilo, så det får jag väl vara nöjd med, även om jag vet att det gott skulle kunnat vara mer om jag inte fuskat...

Sen i onsdags har jag mest varit i sopplagartagen... Kommer inte ihåg hur många burkar det blev, men frysen är i alla fall full med små soppburkar.