Hej, hallå där ute. Jo, jag lever.

Tänkte ni kanske vill höra lite om hur det gått för mig?

 

Befann mig på sjukhuset tidigt i tisdags morse efter en bussresa in och fick på mig de supersexiga stödstrumporna tillsammans med den obligatoriska sjukhusrocken.

Sen rullades jag iväg till operation. Jag var ju livrädd att jag skulle bryta ihop innan, få ett nervöst sammanbrott liksom, men det gjorde jag inte, inte alls. Till och med narkosläkaren inne i operationssalen sa att jag var ovanligt lugn mot de flesta människorna han stöter på på britsen.

 

Operationen gick tydligen bra och hade tagit ca två timmar. När jag dock väl klarnade till tillräckligt för att sjäv bli medveten om klockan hade det gått ett par timmar till och jag var på uppvaket. Jag minns att jag kollade på klockan som visade ca 12:30. Var ganska groggy och slumrade mest hela tiden lång tid efter det, men jag mådde bra i alla fall. Kunde dock inte kissa trots att blåsan tydligen var sprängfylld efter allt dropp så de fick tappa mig. Efter det gick det dock bra att kissa själv (intressant va?).

 

Det där med att man var tvungen att röra sig minst en gång vartannan timme gällde inte mig för jag kände att jag ville inte ligga ner, så de behövde inte tvinga upp mig. Jag ville själv hellre sitta upp för det var så obekvämt att ligga. Så jag fick in en fotölj och en tv och sen satt jag där resten av dagen.
Började må illa vid ett tillfälle men fick snabbt medicin mot det, och det försvann, och i övrigt var det inga konstigheter.
När läkaren gick ronden på kvällen så skickade han upp mig till avdelnigen istället för jag var så pigg.

Natten var lite småjobbig...
1. Jag delade rum med fyra äldre tanter och den ena snarknade så väggarna skakade. En annan tant var superdement och sprang och strök runt alla andra sänga och pratade med katter och gubbar som hon såg i sitt inre. Hon kunde inte låta bli sitt dropp så personalen sprang där inne en gång vart femte minut (utan överdrift) för droppmaskinen bara pep hela tiden. Hon slet till slut upp droppet själv så det var blod typ överallt, och då flyttade till slut personalen henne (hon kom dock tillbaka in på morgonen).
2. Jag sover aldrig på rygg, utan alltid på magen, vilket ju nu inte var något alternativ. Ryggeläge it was, och jag var så himla obekväm. En venkateter i varje hand dessutom som var kopplade till dropp och smärtlindrande gjorde att rörelsemöjligheterna var ganska begränsade om man säger så. Nåja, morgonen efter slapp jag dem i alla fall.

 

Trots sömnbristen så kände jag mig dock väldigt pigg och mådde bra. Öm och stel i kroppen, men inget ont alls! Jag hade förväntat mig smärta, men nej, jag har sluppit den helt och hållet! Sååååå oändligt tacksam!

På morgonen fick jag in min första måltid på nästan 48 timmar, två deciliter filmjölk.

 

 

Det var så där gott... Jag brukar gilla filmjölk, men just denna sorten var verkligen inte god så jag lämnade lite, men blev alldeles lagom mätt ändå.

Resten av förmiddagen tog jag mest igen lite sömn för det var helt enkelt lugnare och jag hade dessutom blivit av med sladdarna från venkatetrarna så jag kunde dessutom vara liiiite bekvämare.

Läkaren gick rond, och sa att alla mina värden såg jättebra ut (de tog blod titt som tätt och även tempen och blodtrycket) så han tyckte att jag kunde åka hem senare på eftermiddagen.

Venkatetrarna togs bort, dietisten kom in och pratade mat med mig. Läkaren kom med en medicin/vitamin lista och instruktioner om när jag skulle ta bort clipsen från såren på magen och en sköterska fixade med färdtjänst till mig (hade ju ingen som kunde hämta mig eftersom jag är den enda i vår lilla familj som har körkort och bussen kunde jag inte ta för det tar ca en halvtimme att gå från busshållplatsen och hem, och det är i oopererat tillstånd så).

Jag fick in lunch, varm soppa och blåbärssoppa till efterätt! Sååååå gott!!

 

 

Den första riktiga maten på väldigt, välsigt länge liksom, och det kunde nog inte varit godare!! Att det sen dessutom var just blåbärssoppa var ju bara en extra stjärna i kanten liksom då blåbär är det absolut bästa jag vet! Riktigt gott som sagt, och mättande! Jag fick pausa en stund mellan soppan och blåbärssoppan. Klädde på mig och packade ihop mina saker där emellan.

Nu är jag alltså hemma, och har varit sen i onsdags eftermiddag.
Sen jag kom hem har jag mest sovit och ätit, sovit och ätit... Som en liten bebis. Jag har varit riktigt trött, och är det fortfarande, men jag mår bra i övrigt! Fortfarande öm och stel, men ingen smärta... Och ingen hunger!!
Igår mådde jag lite illa efter ett par av måltiderna, men det blev bättre sen på kvällen, så jag hoppas att det bara var en tillfällighet och övergående... Får se hur det blir idag, tänkte strax äta lite lunch.

Så nu glider jag runt här hemma i snigeltempo och tar det jättelugnt. Har ju fem nya små hål i kroppen som gör att det inte går i många knop. Äter, sover, tar mina mediciner och sen äter och sover lite till. Har börjat kunna ligga lite halvt på sidan nu när jag sover så nu känns det mycket bekvämare och jag sover bättre.

Det blir nog bra det här till slut.