Idag var jag inne i stan för jag ändå skulle ta bort mina stygn (clips/agraffer) och jag kände mig ganska pigg så jag tänkte att jag svänger inom Samarkand när jag ändå var där.
Jag skulle inte varit så kaxig, för jag orkade med två butiker innan orken försvann ur mig på en gång och jag var tvungen att åka igen. Jag hann dock få med mig lite hem.

På KappAhl var det halva reapriset för medlemmar (vilket jag är), och där hittade jag en body och ett par byxor till lillan för sammanlagt 60:-, kan ju knappast bli bättre pris än så!! Jag älskar rea!!

 

Nu är jag lite sen med uppdateringen här, men i tisdags var det en vecka sen min operation, och på onsdagsmorgonen efter vägde de mig på sjukhuset innan de skickade hem mig.

Igår morse när jag ställde mig på vågen visade den passande nog exakt -10 kg!

 

Jag gick ner fem kilo innan operationen och har nu under veckan efter gått ner ytterligare 5 kg, och de första 10 kilona är numera med andra ord offciellt borta. Borta för alltid, och det känns obeskrivligt. Kan inte riktigt fatta att det ska bort mer...
Nu är ju iofs 10 kg inte "mycket" om man sätter det i relation till hur mycket jag faktiskt väger i det stora hela, men det är stort för mig i alla fall.

Om jag nu bara kunde låta bli vågen också...
Har blivit mer vågtokig än någonsin förr och väger mig gärna dagligen, både morgon och kväll. Så där kan jag givetvis inte hålla på.
Tänkte att jag kunde ha just onsdagar som vägdagar eftersom det då är en slags veckormarkering. Bara att hoppas att jag kan hålla mig från vågen resterande sex dagar i veckan...

Imorse...
Nä, förlåt, jag får nog börja om...

I förmiddags vaknade jag 11:30 i ett tyst och tomt hus. Bara jag och hundarna hemma.
Sambon tog barnen till dagis imorse innan han åkte till jobbet, och han ska hämta dem när han kommer hem från jobbet.

Snacka om vardagslyx!!
Jag kan inte ens minnas när jag hade en dag helt för mig själv på detta viset, speciellt inte en som innebar att jag ovanpå allt kunde ta sovmorgon liksom!
Nu kan jag ju iofs inte göra så mycket, men ändå. Sitta i lugn och ro! Ingen som skriker, tjatar på en, springer runt, ingen tv igång... Ingenting, mer än lugn!
Att jag sen fortfarande rör mig som ett kylskåp mer eller mindre spelar ju liksom ingen roll mitt i allt lugnet.

Det gäller att passa på att njuta verkligen, för i eftermiddag kommer min mamma, min bror och min brorson hit. Brorsan och lillkillen ska bara skjutsa hit mamma och hälsa på en sväng, men mamma ska stanna veckan ut. Det innebär att lugnet är slut sen för mamma är ungefär lika högljudd som mina barn. ;-)

Jag är ju fortfarande sjukskriven en och en halv vecka till och får absolut inte lyfta något (väldigt svårt att vara själv med två små barn då, speciellt det extremt klängiga och mammiga minsta barnet), så mamma kommer hit för att hjälpa mig nu när sambon (som var hemma förra veckan) börjat jobba idag igen.

Så, nu tänker jag återgå till tyst njutning några timmar till innan stormen tar vid igen!

 

Just nu sitter jag här och äter lunch, och det tar sin lilla tid kan jag säga. Rekomendationerna är att varje måltid ska ta ca 15-20 minuter, men mina tar just nu närmare en timme oftast. Med andra ord skulle jag ju absolut kunna äta lite snabbare än vad jag gör, men nu så här i början är jag så otroligt rädd för att det ska göra ont (speciellt nu innan jag verkligen vet att allt läkt), så jag äter extra sakta. Ingen som lider av det även om det är lite drygt.

 

Dagens lunch är min egenlagade Gulaschsoppa som jag lagade och frös in innan operationen. Den är riktigt god om jag får säga det själv! Nu är ju min nermixad och dessutom silad så jag har ingen trevlig bild på den färdiga soppan att visa er, men delar gärna med mig av mitt recept i alla fall!

 

Inatt blev det inte många timmars sömn vill jag lova, jag mådde inte alls bra.
Redan igår kväll kände jag att jag började bli lite yr när jag satt vid datorn, men det försvann till störst del efter jag fick i mig lite blåbärssoppa och till slut gick jag i alla fall och lade mig i sängen.

Hade jättesvårt att somna då jag bara låg och funderade över vad som kunde vara fel? Mycket tankar i huvudet då jag är livrädd, fullkomligt livrädd, för att råka ut för någon komplikation efter operationen. Dr. Asim sa nämligen på informationsmötet för någon månad sen att de (väldigt, väldigt få) som dött av en sådan här operation inte gör det av själva operationen, utan i så fall av eventuella komplikationer som kan komma av den.

Nåväl, somnade till slut i alla fall, men bara för att vaknar typ två timmar senare igen av samma yrsel och av det dessutom började sticka i fingrarna.
En sväng på Google senare tolkade jag det som vätskebrist. Skitläskigt, och sen varken kunde eller vågade jag somna om. Jag satt i sängen och smuttade på en vattenflaska och kollade på gamla Grey's Anatomy-avsnitt på You Tubue i iPhonen tills min son vaknade vid halv sju-tiden.
Vid det laget mådde jag bättre, stickningarna hade slutat och jag var inte yr längre. Idag mår jag också bättre, förutom att jag är helt energilös - föga förvånande.

Har försökt gå och sippa på min vattenflaska hela dagen för att undvika att samma sak händer igen. Det är dock inte alls lätt ska jag säga att få i sig allt vatten. Egentligen ska man ha i sig 2 liter vatten om dagen, men det är inte så lätt när man inte är törstig och man bara kan ta teskedsklunkar åt gången. Det smakar bara blä till slut.

Vätskan är helt klart den största utmaningen hittills!

Hej, hallå där ute. Jo, jag lever.

Tänkte ni kanske vill höra lite om hur det gått för mig?

 

Befann mig på sjukhuset tidigt i tisdags morse efter en bussresa in och fick på mig de supersexiga stödstrumporna tillsammans med den obligatoriska sjukhusrocken.

Sen rullades jag iväg till operation. Jag var ju livrädd att jag skulle bryta ihop innan, få ett nervöst sammanbrott liksom, men det gjorde jag inte, inte alls. Till och med narkosläkaren inne i operationssalen sa att jag var ovanligt lugn mot de flesta människorna han stöter på på britsen.

 

Operationen gick tydligen bra och hade tagit ca två timmar. När jag dock väl klarnade till tillräckligt för att sjäv bli medveten om klockan hade det gått ett par timmar till och jag var på uppvaket. Jag minns att jag kollade på klockan som visade ca 12:30. Var ganska groggy och slumrade mest hela tiden lång tid efter det, men jag mådde bra i alla fall. Kunde dock inte kissa trots att blåsan tydligen var sprängfylld efter allt dropp så de fick tappa mig. Efter det gick det dock bra att kissa själv (intressant va?).

 

Det där med att man var tvungen att röra sig minst en gång vartannan timme gällde inte mig för jag kände att jag ville inte ligga ner, så de behövde inte tvinga upp mig. Jag ville själv hellre sitta upp för det var så obekvämt att ligga. Så jag fick in en fotölj och en tv och sen satt jag där resten av dagen.
Började må illa vid ett tillfälle men fick snabbt medicin mot det, och det försvann, och i övrigt var det inga konstigheter.
När läkaren gick ronden på kvällen så skickade han upp mig till avdelnigen istället för jag var så pigg.

Natten var lite småjobbig...
1. Jag delade rum med fyra äldre tanter och den ena snarknade så väggarna skakade. En annan tant var superdement och sprang och strök runt alla andra sänga och pratade med katter och gubbar som hon såg i sitt inre. Hon kunde inte låta bli sitt dropp så personalen sprang där inne en gång vart femte minut (utan överdrift) för droppmaskinen bara pep hela tiden. Hon slet till slut upp droppet själv så det var blod typ överallt, och då flyttade till slut personalen henne (hon kom dock tillbaka in på morgonen).
2. Jag sover aldrig på rygg, utan alltid på magen, vilket ju nu inte var något alternativ. Ryggeläge it was, och jag var så himla obekväm. En venkateter i varje hand dessutom som var kopplade till dropp och smärtlindrande gjorde att rörelsemöjligheterna var ganska begränsade om man säger så. Nåja, morgonen efter slapp jag dem i alla fall.

 

Trots sömnbristen så kände jag mig dock väldigt pigg och mådde bra. Öm och stel i kroppen, men inget ont alls! Jag hade förväntat mig smärta, men nej, jag har sluppit den helt och hållet! Sååååå oändligt tacksam!

På morgonen fick jag in min första måltid på nästan 48 timmar, två deciliter filmjölk.

 

 

Det var så där gott... Jag brukar gilla filmjölk, men just denna sorten var verkligen inte god så jag lämnade lite, men blev alldeles lagom mätt ändå.

Resten av förmiddagen tog jag mest igen lite sömn för det var helt enkelt lugnare och jag hade dessutom blivit av med sladdarna från venkatetrarna så jag kunde dessutom vara liiiite bekvämare.

Läkaren gick rond, och sa att alla mina värden såg jättebra ut (de tog blod titt som tätt och även tempen och blodtrycket) så han tyckte att jag kunde åka hem senare på eftermiddagen.

Venkatetrarna togs bort, dietisten kom in och pratade mat med mig. Läkaren kom med en medicin/vitamin lista och instruktioner om när jag skulle ta bort clipsen från såren på magen och en sköterska fixade med färdtjänst till mig (hade ju ingen som kunde hämta mig eftersom jag är den enda i vår lilla familj som har körkort och bussen kunde jag inte ta för det tar ca en halvtimme att gå från busshållplatsen och hem, och det är i oopererat tillstånd så).

Jag fick in lunch, varm soppa och blåbärssoppa till efterätt! Sååååå gott!!

 

 

Den första riktiga maten på väldigt, välsigt länge liksom, och det kunde nog inte varit godare!! Att det sen dessutom var just blåbärssoppa var ju bara en extra stjärna i kanten liksom då blåbär är det absolut bästa jag vet! Riktigt gott som sagt, och mättande! Jag fick pausa en stund mellan soppan och blåbärssoppan. Klädde på mig och packade ihop mina saker där emellan.

Nu är jag alltså hemma, och har varit sen i onsdags eftermiddag.
Sen jag kom hem har jag mest sovit och ätit, sovit och ätit... Som en liten bebis. Jag har varit riktigt trött, och är det fortfarande, men jag mår bra i övrigt! Fortfarande öm och stel, men ingen smärta... Och ingen hunger!!
Igår mådde jag lite illa efter ett par av måltiderna, men det blev bättre sen på kvällen, så jag hoppas att det bara var en tillfällighet och övergående... Får se hur det blir idag, tänkte strax äta lite lunch.

Så nu glider jag runt här hemma i snigeltempo och tar det jättelugnt. Har ju fem nya små hål i kroppen som gör att det inte går i många knop. Äter, sover, tar mina mediciner och sen äter och sover lite till. Har börjat kunna ligga lite halvt på sidan nu när jag sover så nu känns det mycket bekvämare och jag sover bättre.

Det blir nog bra det här till slut.

Pratade med avdelningen nu ikväll och fick en tid av dem.

Jag ska vara där redan 6:45 imorgon bitti och själva operationen går av stapeln klockan 7:30! Så jag fick som jag önskade, jag slipper verkligen att vänta!

Får ta bussen dit redan vid 6, vilket innebär att jag måste gå hemifrån redan 05:30... Innan dess ska jag desinfektionsduscha enligt konstens alla regler... Suck och stön; är det ens lönt att jag går och lägger mig?!?
Å andra sidan lär jag garanterat inte kunna sova ändå...

Har nog aldrig önskat att min sambo också hade körkort så mycket som jag gör just nu... Jag kan ju inte gärna köra mig själv dit med tanke på att jag måste få hem bilen sen igen också. Jag lär inte kunna köra hem i alla fall, så det får bli bussen för säkerhets skull...

Om jag är nervös? Ja!
Dock lugnare än jag trodde jag skulle vara, i alla fall ännu så länge. Tvivlar dock på att det håller i sig...

Nåja, det blir nog bra. Det måste bli bra!

För många år sedan, närmare bestämt ca 9-10 år sen eller så, när jag bodde på Campus och fortfarande pluggade på Universitetet och bodde själv i min lilla etta, brukade jag och min nyfunna bästa kompis spendera dagarna inne i stan och shoppa. Oftast stannade vi längst, och spenderade mest pengar, inne på Gina Tricot. Under en av dessa shoppingturer sprang jag på ett vitt linne utan axelband. Jag blev fullkomligt kär och köpte det.

Jag har alldeles för stora bröst för att kunna ha axelbandslösa kläder över huvud taget och magen var för stor för att få plats i det figurnära linnet. Kärleken till linnet överkom ändå och jag tänkte att någon gång i en avlägsen framtid kanske jag kan ha det... Det hänger fortfarande på en galge i en av mina garderober och det är fortfarande lika oanvänt som det var i butiken när jag köpte det. Fortfarande tycker jag dessutom att det är lika fint trots att det har nästan 10 år på nacken.

 

 

Vet ni vad? Den där avlägnsa framtiden? Den är kanske här snart...! 10 år senare, men bättre sent än aldrig, eller hur?

Mitt mål är att komma i det där linnet, och att det ska sitta snyggt!

Oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj vad tiden flugit förbi snabbt!

 

Kan ni fatta att det bara är en dag kvar till mitt operationsdatum? Det kan inte jag!
Jag börjar bli mer och mer nervös nu, givetvis precis som förväntat... Hoppas mest just nu bara att jag inte är en vrak när de väl ska rulla in mig i operationssalen. Skaka okontrollerat eller något dylikt... Aja, inget jag kan göra åt det just nu ändå, men det maler i huvudet på mig ska ni veta!

Nåja...

I onsdags var jag i alla fall på sjukhuset på inskrivningsbesök.
Jag började med att lämna 4-5 rör blod på kemlab och sen var det vidare till inskrivningsmottagningen.

Jag fick träffa en sjukgymnast som pratade med mig om andning efter operationen och vikten av rörelse så fort som möjligt. Jag fick prova ut ett litet munstycke med motstånd i som jag skulle andas ut i ca 10 gånger/timme de närmsta dagarna efter operationen (lungorna sjunker tydligen ihop ganska mycket under op).
Jag fick träffa narkosläkaren som kollade mig i halsen och sa att det såg perfekt ut. Han pratade lite om hur narkosen skulle gå till och lite om smärta efteråt.
Jag träffade en avdelningssköterska från avdelning 34 där jag tydligen kommer få ligga sen. Hon kollade min sjukdomshistoria, skrev inskrivningspapperna, vägde mig, gick igenom smärtlindring efter op. Hon skickade även med mig tvättsvampar hem som jag ska duscha med imorgon kväll och på tisdag morgon (för att det ska vara så sterilt som möjligt), och sen fick jag en blodförtunnande spruta med mig hem som jag ska ta imorgon kväll. Hon sa att jag kunde komma in så de gav mig sprutan om jag inte ville göra det själv, men jag har ju minst sagt ganska bra erfarenhet av att injicera mig själv (jag har fått ge mig själv hormonsprutor i flera år för att kunna bli gravid eftersom jag har PCO + att jag haft graviditetsdiabetes under båda mina graviditeter och gett mig själv insulininjektioner) så nej tack.

Sist fick jag prata med en kirurg... Hon kollade mitt blodtryck (ok), mina lugnor (ok) och mitt hjärta (ok) och sen pratade hon mest. Ska jag vara ärlig så var jag så trött i huvudet vid det laget så jag minns inte så noga vad det var hon pratade om... Hon gick i alla fall igenom provsvaren från blodet jag lämnade några timmar tidigare. Alla proverna såg bra ut utom ett. Ett av leverproverna...
Tydligen har jag fettlever som ett resultat av min övervikt, och jag blev informerad om att de hade rekomenderat den här operationen om det nu inte varit så att jag själv begärt den... Det medför nämligen ökad risk för levercancer och skrumplever.
Jaha... Nåja, nu ska jag ju göra den så det kan ju inte behöva medföra några problem då eftersom viktnedgång är det enda botemedlet mot fettlever.

Ja, de vägde ju mig då också som sagt och skrev ner en inskrivningsvikt... Jag hade gått ner så mycket de sa jag skulle, exakt fem kilo, så det får jag väl vara nöjd med, även om jag vet att det gott skulle kunnat vara mer om jag inte fuskat...

Sen i onsdags har jag mest varit i sopplagartagen... Kommer inte ihåg hur många burkar det blev, men frysen är i alla fall full med små soppburkar.

 

 

 

 

 

Jag har haft så himla mycket att tänka på de sista veckorna så jag har knappt ork till mycket annat. Tankeverksamheten är psykiskt krävande och egentligen det enda jag kan fokusera på...

Gastric Bypass operation om en dryg vecka och det innebär mycket tankar och funderingar, rädslor och förtjusning på samma gång!

Jag överväger på fullaste allvar om jag ska lämna min sambo eller inte. Vi har nite haft det bra på ett tag och det känns som att det bara blir värre och värre snarare än tvärtom. Det är mycket att ta i beaktning och det har fört med sig många tårar och känslosvall utan dess like. Det är extremt energikrävande...
Fortsättning får följa helt enkelt för det är inget beslut man tar över en natt...

Bloggande kommer liksom lite i skymundan fast jag egentligen har mer än någonsin att blogga om! Uppdateringar kommer, men det får komma efterhand.

Min sambo ska åka och hälsa på sin mamma i Malmö, 20 mil bort, denna helgen, och han ska ta vår dotter med sig, så hon får hälsa på farmor lite hon också...
Jag har aldrig varit ifrån henne mer än några timmar som max innan (vi har nästan aldrig möjlighet att få barnvakt tyvärr eftersom vi bor långt bort från alla släktingar), och just nu känns det jättejobbigt verkligen. Jag vill inte vara utan min bebis så länge...

Några timmars barnfritt är bara skönt, men längre än så och jag börjar sakna mina små troll något otroligt mycket verkligen. Jag får sådan jäkla seperationsångerst så det är löjligt. Likadant de få gånger sambon har åkt iväg med vår son innan, jag tycker det är hemskt, jag saknar dem så mycket... Mina barn är mitt allt!
Jag skulle aldrig klara av att lämna mina barn för länge, hur påfrestande det än kan vara ibland när man ska göra något och har två barn i hasorna (för det är minst sagt jobbigt ibland), så är det fortfarande bättre än att vara utan dem helt och hållet mer än några timmar åt gången.

Jag och sonen ska få besök av min mamma i helgen och mysa bara vi. Vi kommer garanterat ha det bra, men jag kommer ändå sakna min lilla gaphals (min dotter skulle lätt kunna vinna OS-medalj i skrik) obeskrivligt mycket!

De har inte ens åkt än, och jag saknar henne redan!

Var på lasarettet tidigt idag för min ombokade gastroskopi som jag egentligen skulle gjort i måndags. Den blev ju inte av för de inte hann med mig... Förseningar och brist på personal.
Nåväl, hade en ny tid i dag i alla fall. Var coollugn igår kväll, och likaså idag. Skulle ju bara ta ett par minuter tydligen om man inte fick lugnande, och det tänkte jag ju inte ta. Ganska självsäker liksom.

Obehaget började komma när sköterskan satte på syrgasen via en slang med två piggar in i näsan. Jag klarar inte av att ha något som blockerar näsan! Jag missbrukar nässpray något fruktansvärt av just denna anledning, minsta lilla blockering och det känns som att jag inte får någon luft.

En tjock slang ner i strupen på det och paniken var ett faktum!!

Känslan av att kvävas och klökas oupphörligt. Helt utlämnad. Det var helt ärligt det absolut värsta jag nog någonsin varit med om! Utan att överdriva. Jag kan inte komma på någonting just nu som jag tyckt varit otäckare, inte ens spindlar eller rotfyllningar som normalt är det absolut värsta jag kan tänka mig!!

Han hade tydligen fått ner slangen i halsen på mig, men jag började skaka och andades inte (kändes som jag inte kunde som sagt) så han var tvungen att avsluta. Han sa att jag inte skulle känna mig dum för det är inte första gången detta händer, och garanterat långt ifrån sista.
Det fick mig dock inte alls att känna mig bättre. Jag blir så arg på mig själv samtidigt som jag verkligen vet att det aldrig hade gått. Hur kass får man vara liksom!?

Fan också!!

De skulle prata med Dr. A om hur vi skulle fortskrida, men han sa ju på mötet jag var på att detta var en obligatorisk del av förundersökningen, så jag vet inte. De pratade om att eventuellt boka in ett ett längre pass så jag kunde få lugnande intravenöst innan... Ska jag dock vara ärlig så ser jag inte hur jag någonsin skulle kunna lyckas lida mig igenom det där vaken, lugnande eller ej! Narkos tack!!

Nåja, antar att jag får veta snart. Misstänker att de hör av sig ganska snart i alla fall med tanke på att det är lite tidspress.

Fan också!!

Idag har jag haft en riktigt bra förmiddag verkligen! Visst är det härligt när man känner att det nästan sprudlar i kroppen för att man känner att det är riktigt bra dag?! Kan iofs ha lite att göra med att jag druckit mer än dubbelt så mycket kaffe som jag brukar, men i alla fall... ;-)

Imorse när jag lämnade barnen på dagis så frågade en av mammorna om jag ville följa med hennen hem på kaffe! Bara så där. Jag har pratat med henne innan lite smått, men inte mycket än så egentligen, så jag blev väldigt förvånad, men lika glad.
Vi körde hem till henne och drack kaffe och hon bjöd på frukost (jo, jag åt en macka, men jag kände att jag inte ville öppna en ny bekantskap med "jag ska opereras för jag är fet"). Riktigt trevligt verkligen!
Hon har också två barn, varav den ena flickan går som samma avdelningen som min flicka och är 2,5 och en flicka som är ett halvår gammal lite drygt. Mamman är lika gammal som jag och från Rumänien från början, vilket kan ha att göra med att hon är så öppen och social, i alla fall jämfört med den generella svensken. Jag skulle nog aldrig "vågat" bjuda hem någon så där bara, men jag är väldigt glad att hon gjorde det. Varför kan inte vi svenskar vara mer öppna? Att det ska vara så svårt? Nåja...
Mycket trevligt i alla fall!

Därifrån åkte jag direkt och träffade min nya jobbcoach för första gången, och det kändes som ett givande möte. En lite äldre man med mycket erfarenhet, vilket kändes ganska tryggt. Vi pratade om vad jag hade för förutsättningar inom jobbmarknaden och vad jag kunde tänka mig för eventuella jobb/vidareutbildningar (jag är utbildad gymnasielärare i engelska och historia). Han skulle gå igenom mitt CV, och se om där var något jag kunde tjäna på att modifiera. Han skulle även spåna runt lite vad det kunde finnas för jobb som jag kunde söka (utanför platsbanken).
Han sa att han i alla fall tyckte att jag var öppen, lätt att prata med och väldigt social och att det var en stor fördel. Han tyckte även att jag hade en vlädigt trevlig röst så jag kanske hade kunnat passa för exempelvis ett kundtjänstjobb. Jag sa att just nu kan jag tänka mig att göra vad som helst, bara jag har ett jobb så länge. Sen kan man ju alltid söka under tiden ändå om man vill ha ett annat.
Så det kändes bra som sagt, hoppas nu bara att det kan leda till att jag faktiskt får ett jobb också för jag behöver verkligen pengarna.

Riktigt bra start på dagen som sagt. Kände mig till och med extra peppad att gå en dubbelt så långt runda med hundarna än jag brukar när jag kom hem (vilket var extra bra med tanke på den där frukostmackan).

I eftermiddag sen är det barnsång/lek med en vän och hennes barn, så det ser jag också fram emot. Bra att hålla sig sysselsatt så jag slipper tänka så mycket på mat, eller rättare sagt bristen på den, då jag oftast äter som mest när jag är just uttråkad.

Det ser ut att bli/är en riktigt bra dag!

Idag har varit, och är fortfarande en riktig slappedag! Det är dock med vilja jag mer eller mindre inte gjort mycket mer än suttit vid datorn eller framför tvn medan barnen var sina fem timmar på dagis.

Denna veckan har verkligen varit fullspäckad av en massa måsten och kommer vara så de kommande dagarna också. Idag var den enda dagen på hela veckan som kalendern var alldels tom, så jag har passat på att ta det så lugnt jag bara kunnat!

 

Sen var det ju den där dryckesdieten jag började med igår...Måste gå ner ca 6 kg innan min operation, detta för att min lever ska krympa i storlek och de lättare ska komma åt i magen med titthålsinstrumenten. De vill att man gör detta med hjälp av Modifast...

 

(jag hade ingen is färdig så en av ungarnas isglassar fick agera is så länge, om ni undrar)

 

Vad ska jag säga? Det har gått ganska bra hittills, fast bara ganska. Det är svårare än man kanske kan tro...

Till lunch igår åt jag faktiskt lite soppa jag hade i en matbruk i kylen, men resten av dagen var det flytande modifast och vatten, massor med vatten.

Har bara provat två av dryckerna ännu, hallon och banan, och de var båda goda faktiskt, helst med massor av is i. Lite smoothiekänsla liksom... Fast bara lite, det är ju inte riktigt samma sak ändå. De är dock mjölkbaserade och jag gillar verkligen inte mjölk, så den där fullkomligt supervidriga eftersmaken man får av mjölk får man ju även av Modifasten. Ni vet, när det känns som att hela halsen liksom ska klibba ihop. Blä!

Har provat sköja med vatten och borstat tänderna efteråt varje gång, men det hjälper inte tyvärr utan klibbsmaken blir kvar i halsen ändå. Måste ta och inhandla några sockerfria tuggummin!! Det måste ju bara hjälpa??

 

Idag har det varit jobbigare med "maten"... Jag är bara en dag in och jag är redan lite trött på två saker...

1. Allt är sött. Alla modifastprodukterna är söta... När man är sockerfantast som jag kanske man skulle kunna tro att detta var något positivt, men det är det inte. Det blir sliskigt istället, och jag vill ha något annat, vad som helst, vilken smak som helst i munnen. Bara inte enbart sött.
2. Formen eller konsistensen eller vad man ska säga... Det är ganska fruktansvärt tröttsamt att dricka allt! Jag vill tugga! Och jag som bara får äta soppor sen i ett par veckor när väl operationen är utförd... Yikes! Nåja, jag kan åtminstone variera smaken på sopporna på ett annat sätt, så det ska väl gå bra.

 

 

GAH, vilken lättand! Som jag gått och oroat mig över att jag kanske skulle bli nekad. Det var väl onödigt att oroa sig över liksom!?! Nåja...

 

Dr. A informerade mig om att jag kunde räkna med operation inom tre månader,vilket jag tyckte lät väldigt bra. Speciellt med tanke på att Växjö ibland kan ha bland de längsta tiderna i vårt avlånga land.

 

Jag skickades iväg för provtagning. Kollade järndepåerna i mitt blod och gjort ett EKG.

 

Knappt innanför dörren hemma ringer en sköterska från kirurgin och vill meddela att de precis fått in ett återbud, så om jag är intresserad så kan hon boka in mig för operation redan om knappa fyra veckor! Jag trodde jag skulle tappa hakan!!! Så snabbt!! Jo, så snabbt!

Så nu kommer allt behöva gå i 190 de kommande veckorna:

• Gastroskopi
• Förberedande egenhändig viktminskning
• Inskrivningssamtal
• Operation